Hur svårt kan det vara att ge äldre smärtlindring?

Bengt-Erik suckar och byter läge i stolen. Rösten är uppgiven när han konstaterar: ”någon riktig nattsömn var det länge sedan jag hade och att åka till stugan är det inte tal om. Det är nog tre år sedan jag kunde ta båten ut till ön”.

Han är en pensionerad yrkeslärare som blev änkling alldeles för tidigt. Ryggen värker och smärtan strålar ned i benen. Nej, det syntes inget speciellt på röntgen och sedan följde olika läkare som fladdrade förbi på vårdcentralen. Det resulterade i några misslyckade behandlingsförsök innan beskedet kom: inget mer fanns att göra.

Hur svårt kan det vara att hjälpa Bengt-Erik?

Idag krävs fem och ett halvt års grundutbildning för att bli läkare. Av drygt 200 veckors utbildningstid används cirka två dagar till utbildning i smärta (2). För att få legitimation krävs ytterligare två års allmäntjänstgöring, men utan krav på formell utbildning eller specifik kunskap om smärtlindring. För specialistexamen krävs ytterligare fem års tjänstgöring/utbildning utan obligatorisk utbildning i smärtkunskap. Så när Bengt-Erik, eller kanske du själv eller dina föräldrar, möter läkaren är sannolikheten mycket stor att hen har en utbildning i smärtlindring som motsvarar mindre än 0,1 procent av hens totala utbildning.

Alltså mindre än en tiondels procent.

Ibland kan orsaken till smärtan åtgärdas och därmed lindras - en utsliten höft byts ut eller en inflammation dämpas. Men ofta är det inte möjligt och smärtan förblir långvarig för att inte säga kronisk.

Den gamle har rätt att få en ordentlig undersökning, smärtanalys, diagnos och en förklaring till sina besvär. Dessvärre är det är inte så självklart bland dagens läkare. Än mindre att få tillgång till teambehandling med fysioterapi, psykologisk hjälp eller möjligheten att pröva ut en individuellt anpassad medicinering. Den grundläggande etiska principen om jämlik vård är försatt ur spel.

För den som inte är utbildad kan inte. Då blir det svårt - både för läkaren och patienten.

Vilken läkare som patienten träffar på akuten, vårdcentralen eller ortopeden är något utav ett lotteri. Kanske en av de många outbildade nitlotterna? Eller med lite tur en av de intresserade och engagerade läkarna som på egen hand skaffat kunskap utanför de formella icke- kraven?

Jag gjorde en ordentlig kroppsundersökning på Bengt-Erik (nej, ingen sådan fanns tidigare dokumenterad i journalen) och han fick en smärtdiagnos samt en förklaring till sina besvär. För första gången fick han pröva den typ av läkemedel han skulle ha.
Kort därefter kunde han lägga i båten och hela sommaren spenderades i stugan på ön. Och hans fråga till mig var: ”varför fick jag inte den här medicinen för fyra år sedan?”

Skulle det vara möjligt att obligatorisk utbildning i smärtkunskap fick en procent (det motsvarar två veckor) av utbildningstiden under läkarens grundutbildning?
Och att en procent (det motsvarar två veckor) av specialistutbildningen för allmänläkare, ortopeder och geriatriker ägnades åt obligatorisk smärtkunskap?

Är enprocentsmålet möjligt att nå?

Hur svårt kan det vara?

 

Referenser:
 1. Gerdle B,et al.Prevalence of chronic pain in elderly population in Sweden –     preliminary results.Poster vid Svenskt Smärtforum 2015.
2.Briggs EV,et al.Current pain education within undergraduate medical studies across Europe:Advancin the Provision of Pain Education and Learning (APPEAL) BMJ OPEN 2015;5:e006984.doi:10.1136/bmjopen-2014-006984

Tycker du att läkares smärtkunskap måste bli bättre? Kommentera gärna direkt under artikeln.