Fortsatt stor spridning av hepatit C bland personer som injicerar droger
Under 2018 smittades närmare 700 personer i Sverige av hepatit C genom injektion av droger, vilket gör smittvägen till den fortsatt vanligaste i landet. Samtidigt syns en sjunkande trend där utökad tillgång till sprutbyten kan vara en av förklaringarna. Men tillgången är ojämnt fördelad och för att lyckas fånga upp fler med hepatit C krävs gemensamma satsningar mellan samtliga enheter som kommer i kontakt med målgruppen, menar specialistläkaren Marianne Alanko Blomé som är medicinskt ansvarig för Sprutbytet i Malmö.
Av de 16 miljoner individer som beräknas injicera droger världen över uppskattas tio miljoner ha antikroppar mot hepatit C (HCV). Cirka 70 procent av dem har en kronisk infektion.
– På de flesta håll i västvärlden har man genom vårdhygieniska vårdinsatser i hög grad stoppat blodsmittespridning inom hälso- och sjukvård, så att den viktigaste smittvägen här numera utgörs av delning av injektionsmaterial mellan personer som injicerar droger, säger Marianne Alanko Blomé, specialistläkare och medicinskt ansvarig för sprutbytet i Malmö.
Hon har, tillsammans med överläkare och docent Soo Aleman, faktagranskat NetdoktorPros fortbildning om hepatit C vid injektionsmissbruk. Där får deltagaren följa ett patientfall i fem delar.
Vårdinsatserna för hepatit C skiljer sig åt i landet
Under 2018 rapporterades 692 fall av hepatit C i Sverige där individerna smittats genom injektion av droger. Det innebär en minskning jämfört med tidigare år, visar statistik från Folkhälsomyndigheten. Något som myndigheten delvis förklarar genom att man testar för hepatit C i sprututbytesprogram. På vissa sprutbyten erbjuds numera även utredning av leverskada och behandling på plats. Samtidigt är smittvägen fortfarande den vanligaste för infektion av hepatit C.
– Patienterna finns överallt men sprutbytestillgången är fortsatt ojämnt fördelad. I Skåne har vi haft byten sedan mitten av 80-talet och har en god tillgång. Numera med fyra byten, ett i varje distrikt, vid varje befintlig infektionsklinik. Dessutom är tillgången till beroendevård här bättre än i en del andra delar av landet, säger Marianne Alanko Blomé och fortsätter:
Vad vet du om biosimilarer?
Vi på NetdoktorPro vore tacksamma om du ville genomföra enkäten som bara tar några minuter. Du får samtidigt uppdaterade kunskaper om t ex vad som krävs för att en biosimilar ska godkännas, skillnaden mellan ett generiskt läkemedel och biosimilarer och vad som egentligen menas med en "switch".
– Det första bytet utanför Skåne öppnades i Kalmar 2011 och i Stockholm 2013. Totalt finns 15 stycken i bruk , varav tre beviljades under 2018 (Region Västerbotten, Västra Götalandsregionen och Region Värmland).
Eliminera hepatit C till år 2030
WHO:s mål är att eliminera hepatit C som folkhälsohot till år 2030 och för att Sverige ska ha en chans att nå målet krävs det större krafttag, menar Marianne Alanko Blomé.
– Patienterna måste fångas upp genom gemensamma satsningar mellan samtliga enheter som kommer i kontakt med målgruppen, säger hon.
De som lever med en kronisk hepatit C-infektion riskerar att på sikt utveckla komplikationer som levercirrhos och hepatocellulär cancer. Då behandlingsmöjligheterna under de senaste åren har förbättrats, samtidigt som utredningsgången förenklats, kan detta undvikas. Enligt gällande svenska riktlinjer ska alla med hepatit C erbjudas behandling, oavsett grad av leverskada.
Under 2017 överlämnade åtta experter inom beroendefrågor och infektionsmedicin ett konsensusdokument till Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och Socialutskottet. Där beskriver de vikten av att alla måste nås för behandling av hepatit C, inklusive de som smittats via injicering av droger.
– Som en av de åtta kan jag säga det gemensamma arbetet kan ha bidragit till att en nationell gemensam handlingsplan nu kommer att tas fram. Responsen har överlag varit mycket positiv och intresse och entusiasm finns, inte minst bland brukarna själva, men även bland vårdgivare, säger Marianne Alanko Blomé.
2019 publicerade Folkhälsomyndigheten rekommendationer om hur arbetet bör bedrivas för att nå WHO:s mål. Enligt myndigheten är även en nationell handlingsplan nära att realiseras.
