Hälseneruptur

Bakgrund

• Ruptur av hälsenan, helt eller delvis, akut eller kronisk.
• Om skadan kvarstår efter 4 veckor benämns det kronisk hälseneruptur.

Epidemiologi

• Den årliga incidensen för akut hälseneruptur beräknas vara 6–55 per 100 000 invånare.
• 70 % av alla rupturer uppkommer vid idrott, framför allt racketsport.
• Män skadas cirka 10 gånger oftare än kvinnor.
• Oftast ses hälseneruptur mellan 35–45 års ålder och efter 65 års ålder.

Etiologi och patogenes

• Etiologin är inte helt klarlagd, men beror troligen på flera faktorer som degenerativa förändringar och överbelastningar.
• Vissa läkemedel som kinoloner, kortison och statiner kan predisponera för senruptur.

ICD-10

• S86.0 Skada på akillessena

Anamnes

• Vid akut ruptur är det typiskt med akuta smärtor i området strax ovanför hälbenet och det hörs ofta en smäll i samband med idrott.
• Kronisk ruptur ses vanligen hos personer >65 år och det föreligger inte alltid typiskt trauma.
• Läkemedel som kinoloner, statiner och kortison ökar risk för ruptur utan samtidigt trauma.
• Partiell ruptur är ovanlig när det finns ett tydligt trauma och ses ofta vid tendinopatier.

Kliniska fynd

• Vid akut hälseneruptur ses ofta smärta, svullnad och hematom. En palpabel grop mellan senändarna kan märkas. 
• Vid kronisk hälseneruptur kan gapet mellan senändarna inte alltid märkas på grund av ärrvävnad. Hälta och återkommande svullnad kan förekomma. 
• Personen kan inte stå på tå då vadmuskulaturen är satt ur funktion.
• Thompsons test är positivt när senan har gått av (kan vara negativt vid kronisk hälseneruptur):
  • Plantarflexion uteblir när vaden komprimeras
  • Viss plantarflexionsförmåga kan kvarstå även om total ruptur av senan föreligger 
• Matles test är positivt:
  • Bortfall av den lätta fysiologiska plantarflexionen med knälederna flekterade vid ruptur av hälsenan (sänkt tonus) 

Utredning av hälseneruptur

• Diagnosen på akut och kronisk ruptur ställs med hjälp av anamnes och kliniska fynd.
• Ultraljudsundersökning och MRT bör undvikas vid akuta skador då man kan undervärdera skadan och adekvat behandling fördröjs.
• Vid kronisk skada kan man behöva göra undersökning med ultraljudsundersökning eller MRT inför operation.

Differentialdiagnoser

• Ruptur av den mediala gastrocnemius-muskelbuken (tennisben).
• Ruptur i muskel eller övergången mellan muskel och sena.
• Akillestendinopati.

Behandling av hälseneruptur

• Det saknas konsensus när det gäller val av behandling (operation eller icke-operativ behandling) och vid val av typ av immobilisering (gips/ortos) och rehabilitering.
• Val av behandling styrs även utifrån den skadades fysiska krav och egna önskemål.

Egenbehandling

• Träning och belastning enligt program från fysioterapeut.

Läkemedelsbehandling

• Eventuellt antiinflammatorisk medicin för att dämpa den inflammatoriska reaktionen.

Annan behandling

• Rehabilitering/fysioterapi är viktig både efter operation och vid icke-operativ behandling.

Komplikationer

• Risk för djup ventrombos (DVT) på grund av immobilisering både efter operation och vid icke-operativ behandling.
• Risk för reruptur både efter operation (0–4 %) och vid icke-operativ behandling (4–12 %).
• Den skadade senan läker ofta med en viss förlängning både efter operation och vid icke-operativ behandling:
  • Förlängning av senan kan leda till ett försämrat funktionellt resultat
• Risk för sårinfektion, nervpåverkan av n. suralis, adherenser, ärr och smärta efter operation. 

Prognos

• Successiv förbättring av styrka och uthållighet ses främst under det första året efter en akut hälseneruptur.
• Funktionell nedsättning efter hälseneruptur minskar succesivt men kan fortfarande ses 2 år efter att skadan uppstod.