Ytterligare två metoder att studera ledbrosk (artros)

Den ena metoden använder MR, ofta tillsammans med kontrastmedel, och den andra identifierar biomarkörer för broskmetabolism i kroppsvätskor.

MR och konstrastmedel
För att studera broskets innehåll av aggrekan kan man utnyttja att aggrekan med sitt stora antal GAG är starkt negativt laddat. Ett negativt laddat kontrastmedel som används vid MR består av ett metallinnehållande saltkomplex som har paramagnetiska egenskaper, vilket leder till ökad signalintensitet vid MR. Att kontrastmedlet är negativt laddat gör att det efter intravenös injektion tas upp i brosket i omvänd relation till broskets negativa laddning. Detta betyder att ju mer aggrekan det finns i brosket desto mindre mängd kontrastmedel distribueras i brosket. Därför blir MR-signalen efter kontrast ett mått på broskets kvalitet och innehåll av GAG.

Med denna teknik har frågor som varför man får artros och varför artros bara försämras ibland, liksom har resultatet av operativa och icke-operativa behandlingsstrategier på symtom och brosk vid ledbesvär, undersökts. Dessutom har relationen mellan riskfaktorer och ledens kvalitativa mikroskopiska uppbyggnad kunnat undersökas. Två studier har föreslagit ett samband mellan ledbroskets molekylära kvalitet och risk att utveckla artros. Det finns också belägg för att en förändrad riskprofil, exempelvis viktminskning eller ökad aktivitetsnivå, påverkar broskets molekylära kvalitet positivt. Patienter med knäsmärtor, normal röntgenundersökning och artroskopiska ytliga broskförändringar har en ökad distribution av kontrastmedel jämfört med friska försökspersoner. Detta talar för att broskets aggrekaninnehåll minskar hos patienter vid tidig brosksjukdom, något som också stöds av biomarkörstudier som visar att frisättningen av aggrekan är ökad efter ledskada. Detta betyder att även om brosktjockleken tidigt i förloppet är intakt har kvaliteten på brosket försämrats med nedsatt funktion och stötupptagningsförmåga som följd.

En studie visar att ju högre träningsnivå desto mer aggrekan innehåller brosket, vilket talar för att brosk kan adaptera sig. I en annan studie förbättrade träning broskets kvalitet (11). Samtidigt visar ett flertal kliniska studier att träning, ofta i kombination med viktnedgång, minskar smärtan och förbättrar funktionen vid artros.

Biomarkörer
Avseende biomarkörer, som använder antikroppar som specifikt kan identifiera olika matrixmolekyler eller fragment av dessa i kroppsvätskorna, har resultat från detta forskningsfält i betydande grad ökat vår förståelse för de metabola processerna i brosket. En markör som ofta nämns är COMP, som förekommer i ökad koncentration i ledvätska och serum vid brosksjukdom. Resultaten är på gruppbasis medan det individuellt finns stor överlappning mellan referensmaterial och olika grupper av patientmaterial.

Detta är en fördjupning till den medicinska översikten om artros.