Överläkaren i cancerrehab om den ökade mängden cancerpatienter: ”Ett jättedilemma”

Den här intervjun utgör en del av NetdoktorPros artikelserie ”Vi som arbetar inom onkologi”. I den här artikeln har vi förmånen att träffa Pia Dellson som är specialistläkare inom onkologi och psykiatri samt överläkare på Cancerrehabiliteringsmottagningen vid Onkologiska kliniken på Skånes Universitetssjukhus.

Pia är dessutom verksam som poet, med tre publicerade diktsamlingar inom en genre som har kallats medicinsk poesi. Hon föreläser inom medicinsk humaniora sedan 1990-talet och har under många år handlett läkarstudenter som gör kandidat- och masterprojekt i medicinsk humaniora. 

Sedan 2022 är hon även affilierad forskare vid Birgit Rausing centrum för medicinsk humaniora, där hon bland annat utvecklar nya moment inom medicinsk humaniora i universitetets utbildningsprogram för olika vårdprofessioner.

Tillsammans med psykologen Maria Hellbom, är Pia även initiativtagare till Svensk förening för psykosocial onkologi och rehabilitering, SWEDPOS. Hon var också ordförande för det första nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering som stod klart 2014.

Utöver sitt yrkesliv har Pia egna erfarenheter av utmattningssyndrom, vilket hon delar med sig av i sin bok ”Väggen: en utbränd psykiaters noteringar”. Trots en smärtsam period, kan hon idag se den som en lärorik period som gav henne en ny förståelse för sina patienter, som har liknande problem.

Ville arbeta med både kropp och själ 

Men det var inte självklart att det var läkare Pia skulle bli. Ett tag lutade det faktiskt åt ett yrke som skulle involvera mer text och papper. 

– Jag började inom humaniora med drama, teater och film, men också med etnologi och svenska. Då tänkte jag att jag skulle bli bokförläggare eller något liknande, men så tyckte jag att det var lite ”papprigt” att jobba med papper. Jag ville hellre jobba med människor och spela roll i möten med enskilda personer. Det kändes mer angeläget, säger Pia.

Valet föll därför på läkaryrket, där hon skulle kunna jobba med hela människan. 

 – Man kan jobba utifrån fysiskt, psykiskt, socialt och existentiellt, alltså hela paletten på något sätt. Därför sökte jag in på läkarprogrammet. Sedan läste jag också lite extra psykologi, för att jag tyckte att det var för lite av det annars, säger hon.  

Examen inom humaniora fick därmed vänta, men efter 28 år tog hon även examen inom filmvetenskap.

– Jag irriterar mig på saker som inte är färdiga. Jag hade inte gjort färdigt min kandidatexamen i humaniora, för jag kom in på läkarprogrammet, så 28 år senare hörde jag av mig till samma institution för att fråga om man kunde göra klart drama/teater/film. Det roliga var att det var samma kurssekreterare som svarade och sa: ”Ja, vad trevligt, det går jättebra!”, säger Pia och skrattar varmt när hon minns tillbaka på samtalet.

– Då hade ämnet blivit uppdelat i filmvetenskap och teatervetenskap och då valde jag filmvetenskap, säger hon. 

Frågor om döden, cancer och den psykiska existensen lockade

När det sedan var dags att välja inriktning för läkarkarriären lät Pia återigen intresse styra, och den här gången var det fascinationen för de existentiella frågorna som fick guida henne. 

Hennes första vikariat efter läkarexamen blev därför inom palliativ medicin, där människor befinner sig i en mycket betydelsefull och sårbar fas i livets slutskede.

– Då fanns inte specialiteten palliativ medicin, så jag fick välja en annan specialitet för att kunna jobba med det och då blev det onkologi, säger Pia.

– Jag är väldigt intresserad av det existentiella, så jag tänkte: ”Var finns de största existentiella frågorna?” och så tänkte jag att cancer är det största hotet mot ens fysiska existens, för alla tänker på döden när de tänker på cancer. Psykiatri är också intressant, för det är det största hotet mot ens psykiska existens. Jag kunde inte välja mellan de här två egentligen, säger Pia. 

Det skulle visa sig att hon faktiskt inte behövde välja mellan psykiatri och onkologi. I sin roll som onkolog stötte hon på det som kallas för psykosocial onkologi. 

– Vi hade en enhet på onkologkliniken som hette psykosociala enheten, där en kollega som både var onkolog och psykiatriker jobbade, och som jobbade med det psykosociala och hela den här bredden som jag hade varit ute efter. Så då tänkte jag att det är det jag ska bli, både onkolog och psykiatriker. Sedan ska jag jobba med det som vi numera kallar för cancerrehabilitering, säger Pia.

 Pia hade äntligen funnit sin rätta plats i sjukhusmiljön. Idag arbetar hon tre dagar i veckan som enhetsansvarig läkare vid Cancerrehabiliteringsmottagningen på Onkologiska kliniken på Skånes Universitetssjukhus. Två dagar i veckan är hon på universitetet och föreläser, handleder lärarstudenter och utvecklar projekt. 

Hur ser din roll ut på mottagningen, träffar du patienter eller har du en mer övergripande roll?

– Det är både och, dels är jag enhetsansvarig läkare och jobbar mycket med det här med strukturer och arbetssätt. Det jag också gör är att jag har patientmottagning. Och som läkare kan man göra vissa saker som ingen annan av de andra vårdprofessionerna kan göra, skriva recept och vara någon slags sammanhållande person för sjukskrivningar. De kan många gånger vara komplexa. Det kan vara patienter som har diagnoser från tre olika kliniker och flera olika aspekter från olika håll. Då kan jag vara en slags sammanhållande spindel i nätet som samlar allt i ett intyg och en planering, säger Pia.

På mottagningen jobbar hon främst som psykiatriker och det ”kroppsliga” och ”onkologiska” är det andra onkologer som jobbar med.

Patienterna som Pia tar hand om lever oftast med någon form av depression, ångest, sömnstörning eller utmattningsdepression, parallellt med sin cancerdiagnos. De har dessutom många gånger redan provat på annan samtalsterapi och kanske någon form av fysisk aktivitet, sådant som anses vara välgörande för patienter med denna problematik. 

– Cancersjukdomar och deras behandlingar slår många gånger sönder människors tillvaro, likt ett legobygge som raseras fullständigt. Sedan sitter man där och vissa legobitar har man tappat bort och någon ritning har man inte längre. Då får man tillsammans bygga något av bitarna som är kvar. Det blir något annat, det blir aldrig detsamma, men det kan bli ganska fint, säger Pia och fortsätter: 

– Det är en process som tar tid, säger hon. 

Med effektivare cancerbehandlingar kom kraven på mer rehabilitering

Länge har cancer varit lika med ett kortare liv och döden för många patienter. Idag ser det annorlunda ut inom många cancerdiagnoser, tack vare nya och bättre behandlingsstrategier och läkemedel. Många cancerdiagnoser kan idag istället ses som kroniska och patienterna kan leva många, många år med sin sjukdom. 

Den här stora förändringen har ruskat om hela cancervården och inte minst mottagningen där Pia arbetar. Där har man, sedan början av 2000-talet, helt fått ändra sin syn på vad stöd och rehabilitering kopplat till cancersjukdom egentligen är och vad den bör innehålla. Det avspeglar sig inte minst i mottagningens namnbyte från ”psykosociala enheten” till ”Cancerrehabiliteringsmottagningen”.

– Hela patientpanoramat har ändrat sig. Går man tillbaka till tiden innan 2000, fanns det situationer då man kunde bota patienter, och då fick de vara glada över att de hade överlevt. Sedan fanns det situationer där man inte kunde bota patienterna, och då levde de sällan länge, möjligtvis ett år eller två år. Då handlade det mycket om det psykosociala, om att få hjälp och stöd i en palliativ och kortsiktig situation, säger Pia.

Pia understryker vikten av att samhället, övriga sjukvården och beslutsfattare behöver förstå att människor lever mycket längre med cancer nuförtiden och att patienterna ofta har påverkats mycket av sviterna efter de kraftfulla och ibland aggressiva behandlingarna. 

– Det kan vara svåra och långdragna, ibland kroniska, konsekvenser. Då slutade folk att vara nöjda med att bara ha överlevt, de ville ha ett bra liv också. De kraven har ständigt ökat, säger Pia.  

”Det är faktiskt patienterna som har efterfrågat rehabilitering”

Rehabiliteringsarbetet behövde därför byta skepnad. Idag efterfrågas en rehabilitering som hanterar en bredare palett av behov, som inkluderar det xfysiska, psykiska, sociala och existentiella, förklarar Pia.

– Det är faktiskt patienterna som har efterfrågat rehabilitering, det är inte vården. Det är inte professionen som har drivit den frågan, utan det har varit patienter, patientföreträdare och patientföreningar som har pekat på: ”Visst, jag har blivit botad eller behandlad, men mitt liv är inte detsamma, jag har jättemycket problem kvar, vem hjälper mig med det?”, säger hon.

En annan aspekt som drivit på utvecklingen är det nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering. 

– Nu finns det vårdprogram för olika cancerdiagnoser, men vi jobbar utifrån ett annat perspektiv. Rehabilitering och sådana behov styrs inte bara utifrån vilken cancerdiagnos man har, utan av vilka behov den har skapat hos individen. Det kan vara väldigt olika, säger hon. 

Ett rehabiliteringspaket för alla fungerar inte

Pia menar att politiker och beslutsfattare har uttryckt önskemål om det bör tas fram en form av samlad åtgärd, ett rehabiliteringspaket, som skulle kunna tillämpas för alla cancerpatienter.

Men enligt Pia, som var med och tog fram det allra första nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering, är detta inte genomförbart eftersom varje cancerpatient är unik. Diagnoser varierar, behandlingar skiljer sig åt, biverkningar varierar och behov och förutsättningar i vardagen ser olika ut.

– Det går inte att hitta ett paket som passar alla, man måste göra det individbaserat, det går inte annars, säger hon.  

Som allt annat i cancervården nuförtiden? 

– Ja exakt, som målinriktad behandling och personcentrerad vård. Då behöver vi också ha personcentrerad rehabilitering, annars blir den inte effektiv och till någon nytta för patienterna, säger Pia.  

Att allmänheten, beslutsfattare och även andra delar av vården fortfarande har en gammal bild av vad en cancerpatient är, tycks också ha bromsat utvecklingen av cancerrehabilitering ute i landet. 

Men förändring är på gång, menar Pia. I det senaste nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering, som kom i november 2023, har hela vårdprogrammet strukturerats om och man använder sig nu av den så kallade generiska modellen för rehabilitering. Så här förklarar Pia modellen:

– Rehabilitering utgår inte från varför folk har olika rehabiliteringsbehov, alltså utifrån om de har MS, stroke eller varit med i en bilolycka eller fått cancer, för det är egentligen inte det intressanta för rehabiliteringsmedicin. Det som är intressant är vad patienten har behov av för insatser. Är det en arbetsterapeut? Eller vad har man fått för sviter? Är det fatigue eller har man svårt att gå? säger Pia.  

– Nu syns det i det här vårdprogrammet, vilket är väldigt glädjande för en sådan som mig som har varit med sedan 2000, att få se den här utvecklingen. Från att det inte fanns något vårdprogram, och patienterna fick vara glada om de överlevde, eller där det gällde att hålla dem i handen tills de dog. Nu är det istället rehabilitering det handlar om, och dessutom på ett strukturerat och professionellt sätt, säger hon.

Olika förutsättningar att ge rehabilitering i landet

Utmaningen ligger nu i att implementera riktlinjerna och rekommendationerna på mottagningarna runtom i landet. Men att göra det är långt ifrån enkelt. 

Förutom de utmaningar som nämndes tidigare i texten har vårdens ekonomiska situation försämrats under de senaste två decennierna, menar Pia. Och det har hämmat möjligheterna till utveckling av nya cancerrehabiliteringsenheter, trots att det skulle vara nödvändigt. Hon är därför medveten om att alla mottagningar och sjukhus inte har samma möjlighet att erbjuda de insatser som Pia och hennes kollegor kan. 

– Jag jobbar inom ett väldigt stort team, vi är närmare 40 personer som jobbar med det här och vi är tio olika professioner, så vi har en bredd och en omfattning av insatser som vi kan erbjuda som är väldigt ovanlig i Sverige, säger hon. 

Pia hoppas ändå att man på andra mottagningar och sjukhus försöker jobba mer i linje med vårdprogrammet, utifrån de resurser som finns.

– En väldigt viktig del i det här är att alla cancerpatienter, på någon slags basnivå, ska få tillgång till vissa saker. De ska till exempel få veta att det finns cancerrehabilitering, för det är inte många patienter som känner till det, och så kanske vårdpersonal glömmer berätta om det, säger hon. 

Att göra återkommande strukturerade bedömningar av patientens rehabiliteringsbehov är en annan sak som Pia anser vara viktig.  

– Det är avgörande för patienternas livskvalitet att få tillgång till cancerrehabilitering när de behöver det. Och man måste efterforska deras behov på ett strukturerat sätt. Och man ska inte bara göra det när de börjar sin cancerprocess, för det ändrar sig hela tiden – under behandling, efter behandling, under olika behandlingar. Man måste göra upprepade strukturella bedömningar av rehabiliteringsbehoven och tillgodose de behoven som man hittar. Det är nog det absolut viktigaste, säger hon. 

Ökade mängden patienter är ett hot mot hela cancervården

Med den växande framgången i kampen mot cancer uppstår flera problem. En ökad överlevnad bland patienterna innebär en ökning av patienter som kräver vård och rehabilitering. Pia oroar sig över den växande belastningen som hotar en redan pressad cancervård.

– Det gäller inte bara cancerrehabilitering, det gäller hela onkologin. Mängden patienter som behöver ha behandling under långa perioder ökar och ökar, så mängden patienter blir fler och fler över tid. Plus att alla nya behandlingar inom onkologin, som alla vill ha, blir fler och fler, och dyrare och dyrare. Då går alla pengar till mediciner och då blir det inga pengar kvar till personal och då blir vi för få som ska ta hand om flera patienter till en billigare kostnad. Det är ett jättedilemma, säger Pia. 

– Man vill inte hamna i att man ser: ”Här hade jag kunnat behandla” och ”Den här personen hade kunnat överlevt, men vi hade inte råd”. Det här är den situation som alla kämpar för att undvika, säger hon.  

På Pias mottagning blev förändringens prövningar uppenbara redan för ett decennium sedan, i samma veva som allt fler cancerpatienter började överleva längre. Belastningen blev för stor.

– Vi var en i halvåret, sex personer totalt, som gick i däck och vara borta i flera år i depressioner och utmattningar. Alla slet på samma vis som förut, men förstod inte att allt hade förändrats, säger hon. 

Både Pia, som vid den tiden var den enda läkaren på arbetsplatsen, och hela teamet tvingades att anpassa sig och omforma sitt arbetssätt för att kunna fungera. De använde samma tänk som man gör inom rehabilitering: tidsbegränsat, målinriktat och att ge patienter strategier och verktyg så att de själva ska kunna hantera sin situation. 

– Sedan kan de alltid komma tillbaka, för som sagt, får man behandling under många år så händer det saker på vägen. Men det tog jättelång tid för oss att tänka om och ändra arbetssätt, säger hon. 

Blev själv drabbad av utmattningssyndrom

Pia har dessutom själv känt på hur det är att springa in i den berömda väggen och upplevde på nära håll de konsekvenser som kan följa ett hektiskt yrkesliv, familjeliv och andra ”hjärnstimulerande” engagemang. Trots att hon brann för sitt arbete och sina åtaganden, insåg hon snart att även hennes hjärna har sina gränser.

– Jag lurade mig själv, för jag gjorde så fruktansvärt mycket saker under den perioden. Jag var ordförande i den här SWEDPOS-föreningen, ordförande för vårdprogrammet, jag forskade som mest, hade tre små barn och var den enda läkaren på min mottagning. Det var extremt mycket som pågick där. Men jag tänkte som många andra, att så länge allting är roligt och att det är en positiv stress så är det inga problem. Nu vet jag ju bättre. Det var bara att konstatera att allt tar energi, även positiva saker. Om man då inte planerar in återhämtning tar energin slut. Och gör man så för länge kan man hamna i ett utmattningssyndrom, säger Pia.  

Sonen fick diagnosen narkolepsi

I samma veva fick hennes son diagnosen narkolepsi.

– Han hade haft det i två år, fast vi hade inte förstått var det var riktigt och vi hade inte sett det som en sjukdom, hur trött han var och att han somnade överallt. Sedan fick han själva diagnosen och sedan hände egentligen inget särskilt. Han blev inte inlagd, det var inte dramatiskt och det är inte livshotande. Vi levde bara på som innan, förutom att han började medicinera och mådde bättre av det, säger hon och fortsätter:

– Men jag började tänka på hans framtid och hur det skulle bli för honom. Jag är sådan, jag tänker i många led och åt många olika håll, så jag började kartlägga hela hans framtid och hur det här skulle påverka. Skulle han överhuvudtaget få ett bra liv?

En tid med sömnbrist blev sista knytnäven som sänkte henne ner i den djupa avgrunden. Jetlagen efter en semester i USA, som övergick till en konferensresa i Australien, gjorde att sömnen havererade. Utmattningen var ett faktum. 

I sin bok ”Väggen: en utbränd psykiaters noteringar” beskriver Pia kraschen så här: 

Någon har bytt ut

min hjärna

mot en liter sirap.

- - -

Jag säckar ihop

mellan varje patient.

En sjunkande ballong

som desperat tar sig över

det ena berget efter den andra

med allt mindre marginal

tills kraschen tycks allt mer

oundviklig.

- - -

Julledigheten hägrar

som ett lufthål

för en drunknande

under isen.

- - -

Nyårsaftons morgon,

så mycket att ordna.

Ska hämta strumpor

men blir sittande.

Hjärnan och kroppen tystnar,

urverket stannar.

 

Det går inte längre.

Kan inte mer.

Kan inte röra mig.

 

Kan ingenting.

- - -

Sitter med min man

i väntrummet.

Vad väntar oss nu?

Det oväntades rum.

- - -

När jag faller

finns han där

och tar emot mig,

bär mig i sin famn,

bär allt på sina armar.

 

Vi är i alla fall två.

- - -

Öser ur mig allt i en

ström av förtvivlan.

Distriktsläkaren lyssnar.

 

Du har utmattningssyndrom.

Du får sjukskrivning och sömnmedel.

Och du kommer att bli frisk igen.

 

Så pricksäker

och snäll.

Precis lagom snäll.

- - -

Somatisk undersökning,

en ritual jag utfört

tusen gånger.

Nu sitter jag stel och undrande

på britsen.

 

Dansen är välbekant

men det är inte längre

jag som för.

- - -

Läkaren frågar mig

om jag har smärtor

eller yrsel

men så är det inte.

Jag känner mig helt

fysiskt frisk.

 

En välfungerande maskin

utan batteri.

- - -

Sjukskriven.

Jag har skrivit

över tusen sjukintyg.

 

Men på det här

står mitt namn

i fel ruta.

- - -

”Jag visste inte hur det kändes inifrån”

Pia berättar att hon, trots sin yrkeserfarenhet som psykiatriker, inte riktigt förstod vad som hände med hennes kropp och hjärna. 

– Jag visste var det var när jag tittade på någon annan, men jag visste inte hur det kändes inifrån, att det var så det kändes. Så man kan kalla det för en extrem uppdatering. Man kan säga att jag nu är doktor Dellson 2.0, som också vet hur det känns på insidan, säger hon. 

Utmattningssyndrom blir som en katalysator som tvingar individen att omvärdera sitt beteende och livsstil för att uppnå återhämtning. Även om man blir frisk, kommer man alltid att behöva läsa av sina egna begränsningar och anpassa livet efter dessa. 

Pia har fått lära känna de signaler som tyder på att hennes hjärna börjar bli trött. Hon måste ibland hejda sin iver och se till att inte gasa på för hårt, även om det gäller roliga åtaganden.

– Hela min återhämtning och rehabilitering handlade om det, om hur jag ska göra för att inte backa hela tiden, så att jag kan bli frisk. Det är 25 procent återfallsrisk, vilket är jättehögt. Så jag behövde tänka på hur jag skulle bete mig för att inte hamna där igen. Jag kom fram till att jag måste läsa av mig själv och inte bry mig om ifall det är rimligt att jag är trött eller inte, eller om jag har förtjänat att vara trött eller inte. Det handlar inte om det, säger Pia.

– Om jag är trött så är jag det och då måste jag agera på den signalen. Jag kan inte bara säga: ”Åh, vad synd att jag är trött” och fortsätta som vanligt, för då kommer jag att krascha igen. Nu planerar jag in återhämtning och jag är alltid öppen för att stryka saker, vilket jag aldrig gjort tidigare, men det går alldeles utmärkt visade det sig, säger hon. 

Vilka är dina bästa tips på hur man tar hand om sin hjärna? 

– Det är att fundera över vad återhämtning är för dig och boka in det. För min erfarenhet är att det oftast är återhämtningen som fattas. Man kan behöva många saker, men det är oftast återhämtningen som försvinner i vår tillvaro. Vi är ständigt uppkopplade på alla håll. Och återhämtning kan vara att man tar en promenad efter att man har gjort något som är kognitivt utmanande. Jag brukar tänka omväxling. Trots att man rör på sig fysisk kan det vara en återhämtning för hjärnan. 

– Det kan också vara att man lägger sig och sover, men så måste det inte vara. Det kan också vara något som är lite mer strukturerat och som hjälper hjärnan att inte irra omkring, en lagom sysselsättning på ett lugnt sätt, som att lyssna på en ljudbok. Sedan har vi förstås mindfulness, meditation eller yoga som verkligen är avkopplande aktiviteter, säger Pia.

Drar nytta av erfarenheten i sitt jobb

Genom sina egna erfarenheter har Pia en djupare förståelse för sina patienter och det är nu ännu tydligare för henne vilka konsekvenser utmattningssyndrom och liknande tillstånd kan föra med sig.

– Jag tror också att jag föreslår andra saker. Jag ser exempelvis att mina onkologkollegor har lagt upp en plan om att en patient ska komma tillbaka till arbetet och att de då ska vara sjukskrivna i en månad, sedan börja jobba 25 procent en månad, 50 procent en månad och 75 procent en månad, sedan är allting bra. Det är oftast där jag träffar patienter, för då har de provat på det där och det har inte fungerat och de har kraschat, och de kanske dessutom har blivit deprimerade. Då kan jag ha en större förståelse för varför det här hände och varför det blev så här. Och sedan kan vi lägga upp en plan för vad vi ska göra istället för att det ska fungera, säger hon.  

För de hårdast drabbade kan Pia exempelvis undvika att sätta hårda "deadlines" för när de ska återgå till sitt arbete. En nedräkning kan stressa en redan utmattad hjärna. Istället kanske hon väljer att sjukskriva personen i tre månader åt gången. Efter denna period utvärderar hon patientens tillstånd. Har tillräcklig återhämtning uppnåtts? Är patienten redo för arbetsrelaterad träning, eller behöver denne fortsatt sjukskrivning för att stabiliseras på den uppnådda nivån? 

– Man behöver utvärdera varje nivå, så att personen är stabil där och kan ta sig vidare från den nivån, säger hon. 

–  När jag pratar med allmänläkare om det här, för jag föreläser en del om utmattningssyndrom, blir de ganska provocerade. De tycker att folk kommer och är olika mycket utmattade, men vill gärna bli sjukskrivna och så känner de ett krav från riktlinjerna som säger att man inte ska vara helt sjukskriven under längre tid. Och det stämmer säkert om man är lindrig drabbad, men om man är illa däran, så är min erfarenhet att de där två veckorna eller en månad… då kommer man aldrig ner i varv och då kommer det aldrig att vända, säger hon. 

Kollegorna stöttar varandra i gruppsamtal

Men det är inte bara patienterna som kan må bra av samtal. Pia är auktoriserad Balint-handledare, vilket hennes kollegor på sjukhuset kan dra nytta av. Där finns psykologisk grupphandledning där läkare får reflektera över och diskutera situationer som har uppstått i arbetet. Därefter får kollegorna dela med sig av hur de tänker om situationen. Och viktigast av allt: ge stöttning till varandra.  

– Michael Balint var en ungersk-brittisk psykoanalytiker, som på 50-talet tog fram metoden som i princip går ut på att man är ett gäng kollegor som träffas, tillsammans med en gruppledare som har något av det mer psykologiska kunnandet med sig och som kan lägga in andra aspekter på det man pratar om, säger Pia.

Ofta handlar samtalen om motstridiga känslor och svåra val – etik och moral. 

– Kanske skulle man egentligen inte ge mer cytostatika, så att personen inte ska behöva vara bunden till sjukhus eller få en massa biverkningar i onödan, men det är ändå svårt att avsluta en behandling. Sådana saker kommer ofta upp. Att man känner sig otillräcklig eller att man blivit överväldigad av känslor av något slag, sorg eller ilska eller vad det nu kan vara, och hur man själv ska förhålla sig professionellt i allt det här, säger hon.  

Pia berättar att läkarna i grupperna som har de här samtalen med varandra, inte alltid känner varandra, eftersom de ibland jobbar på olika håll. Men trots olika erfarenheter har de mycket gemensamt. 

– Och det fina med den här handledningen är att man inte kommer för att berätta för den psykologiska handledaren och få svar på vad man ska göra, hur man ska tänka och känna. Utan det handlar om att man ska få prata med andra som kan förstå och som kan säga: ”Ja, det där är så himla jobbigt när det där händer” eller ”Ja, jag hade blivit ännu argare än vad du blev”, så att man inte ska behöva känna sig ensam i sin situation. Läkare är ju högpresterande och det gör att många lätt känner sig otillräckliga när saker inte blir som de borde. Man lever med sina patienter och man blir väldigt påverkad av allt det man är med om på jobbet, så är det ju, säger Pia och fortsätter:

– Jag hade inte varit samma människa idag om jag inte hade jobbat med det här. Det är ett fantastiskt yrke, säger hon.  

---

 

Den här intervjun är en del av en artikelserie som vi kallar ”Vi som jobbar med onkologi”. Läs också intervjun med onkologen Magnus Bäcklund som arbetar med flera studier vars syfte är att hitta lösningar för förebygga bröstcancer samt hitta cancertumörer i ett tidigt stadium. Läs intervju med Magnus här!