Migränsjukdomens historik

Ordet migrän kommer från franskan men kan härledas till det grekiska ordet hemicrania, som betyder ”halva huvudskålen”. Migrän har varit känt sedan mycket länge och man trodde förr att onda andar var orsaken till huvudvärk och andra sjukdomar som galenskap och epilepsi. Man vet att så tidigt som 7 000 år f. Kr. använde den tidens läkare trepanation för att minska huvudvärk hos en del patienter, det vill säga dem som överlevde ingreppet.

Hippokrates, läkekonstens fader (460–370 f. Kr.), beskriver i sitt verk ”Obiter dicta” migränsymtomen och de symtom, som föregår huvudvärken. Hippokrates redogjorde för svår smärta i ena halvan av huvudet i samband med synstörningar. ”Han tycktes se något som lyste som ett ljus framför sig, vanligtvis i en del av höger öga och på ett ögonblick tillstötte en våldsam smärta i högra tinningen, sedan i hela huvudet och halsen.” Hippokrates trodde att migränanfallet orsakades av ångor som steg upp från magen till huvudet. Han hade också lagt märke till att ”uppkastningar komma när det blir möjligt, kunna avleda smärtan och dämpa den”. Att man efter kräkning kan uppleva att migränsymtomen lindras, har många föräldrar med barn med migrän senare kunnat konstatera.

Thomas Willis (1621–75) kunde till Hippokrates tidigare iakttagelser föra att det fanns många olika utlösande faktorer till migränattacker, bland annat ärftlighet, årstidsförändringar, atmosfärtryck och diet. Det var också han som först (1672) presenterade teorin att huvudvärk orsakades av utvidgade blodkärl i huvudet.

Det första större arbetet som enbart handlade om huvudvärk skrevs av Edward Liveing (1832–1919) och publicerades 1873; ”On Megrim, Sick-Headache And Some Allied Disorders: A Contribution To The Pathology of Nerve-Storms”. Boken utgör en gedigen sammanställning över de olika skepnader som migränsjukdomen kan ikläda sig och olika patofysiologiska förklaringsmodeller. I denna bok hittar man bland annat den kanske första symtombeskrivningen på migränorsakad kutan allodyni i form av ömhet i huvudsvålen vid beröring. Själv menade Liveing att ”Megrim” är en neurogen sjukdom. För övrigt var han den förste som noterade att kvinnor var mer mottagliga för migrän än män.

På 1930-talet började man åter påstå att migrän kunde ha sitt ursprung i huvudets blodkärl och tills för några år sedan diskuterade man om det är den vaskulära eller den neurogena teorin som gäller. Den amerikanske professorn i medicin (neurologi), Harold G. Wolff (1888–1962), visade att vid tillförsel det blodkärlssammandragande läkemedlet ergotamin minskade pulsationerna i smärtsidans arteria temporalis externa samtidigt som också huvudvärkens intensitet minskade. Wolff visade dessutom att den blodkärlsutvidgande substansen amylnitrat kunde häva ”blinda” områden i patientens synfält under migränanfallets aurafas. Anfallet börjar, enligt Wolff, med att blodkärlen i huvudet dras samman. Det ger då upphov till syrebrist i hjärnan och skapar aurasymtom som synstörningar, ljusblixtar, synfältsbortfall, känsel- och talrubbningar. Denna inledande fas av blodkärlssammandragningar skulle därefter följas av en blodkärlsutvidgning med en efterföljande ökad genomblödning, som skulle framkalla den besvärande huvudvärken. Under senare år har den vaskulära teorin visat sig vara allt för förenklad, och delvis felaktig. I dag tror man i stället att migränanfallet startar i det centrala nervsystemet (neurogen grundorsak) och därefter påverkar hjärnans och hjärnhinnornas blodkärl som blir onormalt smärtkänsliga (se nedan).

Historiska ”kändisar” som lidit av migrän är hertigen av Marlborough, presidenten Thomas Jefferson (1743–1826), kompositören Frédéric Chopin (1810–1849), författarna Lev Tolstoy (1828–1910), Sigmund Freud (1856–1939) och Virginia Woolf (1882–1941). Filosofen Nietzsche (1844–1900) hade så allvarlig migrän att han sa upp sig från sin universitetstjänst.

Tillbaka till översikten om migrän »