Mikro- och nanoplast riskfaktorer för kardiovaskulär sjukdom?

Trots restriktioner fortsätter produktionen av plast att öka i världen. På global nivå har den årliga produktionen ökat från mindre än två miljoner ton 1950 till ungefär 400 miljoner ton idag (1). I naturen bryts plast ner till mikroplast (partiklar mindre än 5 mm) och nanoplast (partiklar mindre än 1000 nanometer). Båda dessa partikeltyper utlöser en rad toxikologiska effekter (2, 3).

Flera studier har visat att mikroplast och nanoplast kommer in i kroppen genom det vi äter och inandas samt genom hudexponering, där plasterna interagerar med vävnader och organ (3, 4). Sådana partiklar har hittats i bland annat moderkaka, lunga och lever samt i bröstmjölk, urin och blod.

New England Journal of Medicine (5) har publicerat en prospektiv, multicenter observationsstudie av patienter som var inlagda för karotisendarterektomi på grund av asymtomatisk karotissjukdom. De borttagna karotisplacken analyserades med avseende på förekomst av mikro- och nanoplastpartiklar samt inflammatoriska biomarkörer. Det primära effektmåttet var summan av hjärtinfarkt, stroke och dödsfall oavsett orsak bland patienter där dessa plastpartiklar påvisades jämfört med patienter utan dessa fynd.

304 patienter ingick i studien och 257 fullföljde en genomsnittlig observationsperiod på 34 månader. Via elektronmikroskopi upptäcktes plast i bland annat makrofager i karotisplack hos 150 patienter (58 procent). Dessa patienter hade en högre risk för en primär endpointhändelse (hjärtinfarkt, stroke eller död av någon orsak) jämfört med patienter där substanserna inte påvisades (hazard ratio 4,53; 2,00-10,27).

I en medföljande ledarartikel (6) betonas att denna studie ger stöd för att mikro- och nanoplast är förknippade med hjärt-kärlsjukdom hos människor. Det kan dock inte uteslutas att andra exponeringar kan ha bidragit till fynden. Ledaren väcker frågan om dessa plaster ska betraktas som riskfaktorer för kardiovaskulär sjukdom.

 

---