Att kommunicera som ledare – Kvinnornas ledarskapsdag 2011
”Att kommunicera som ledare” var temat för Kvinnornas ledarskapsdag 2011. Dagens Medicin hade för dagen bjudit in sex föreläsare, en blandad skara med titlar så som HR-direktören på Karolinska universitetssjukhuset, en skådespelare, vd:n för Apoteket AB och en professor i medie- och kommunikationsvetenskap. Dagens avslutades med korandet av Årets kvinnliga ledare inom vården.
Charlotte Lundgren, filosofie doktor i kommunikation och samtalsforskning: Hur får chefen samtalet att fungera i teamet?
Först ut att äntra scenen på Wintervikens konferens eftermiddagen den 25 maj var Charlotte Lundgren.
– 50 till 80 procent av alla undvikbara patientskador är relaterade till bristande kommunikation. Och det är du som chef som är ansvarig för att organisera fram goda förutsättningar för det goda samtalet.
– Ett litet ”vänta lite nu, var det inte höger äggstock, och inte vänster, vi skulle operera” kan spara mycket elände, både för patient, för opererande läkare och organisationen, säger Charlotte Lundgren.
Att organisera fram goda förutsättningar för god kommunikation gör chefen bland annat genom att stötta och uppmuntra såväl de dominanta som de tysta att utveckla sina svaga sidor, se över mötesekologin och eliminera hinder för god kommunikation (som till exempel dålig placering eller dåligt ljus, så att man inte kan se och läsa av ansiktsuttryck).
Maria Antoniou, skådespelare: Så syns och hörs du ännu bättre!
Att tala inför publik är det som människor är allra mest rädda för. Döden kommer först på nionde plats.
– Denna rädsla är biologiskt nedärvd och alltså helt naturlig. Det är och har alltid varit oerhört utmanande att ställa sig utanför sin flock, vilket vi gör när vi ställer oss upp för att hålla tal och allas uppmärksamhet riktas emot oss. Kroppen reagerar i detta läge som vid fara, och vi har två val: att stanna kvar och slåss för våra liv eller att fly, säger Maria Antoniou.
Lösningen är att lära sig att hantera känslan och istället låta nervositeten ge oss en energikick, för alla – även professionella – är nervösa och får rampfeber inför sina framträdanden.
– Skalet, i form av klädsel, spelar stor roll, vare sig vi vill det eller ej. Så tänk efter; vad vill du kommunicera med dina kläder?
Om budskapet inte gått fram till dem du talar inför så är det inte vad du har sagt som är problemet, utan hur du har sagt det. När det gäller betydelsen för trovärdighet och förmågan att övertyga har nämligen orden enbart 10 procents betydelse. Rösten står för 30 procent och kroppsspråket för 60 procent.
– Om kroppen inte sänder samma signal som det du säger, så har publiken sin tillit till synintrycket, och inte det den hör. Är du inte själv engagerad i det du pratar om kommer du heller inte att få publiken engagerad. Likaså, om du utstrålar osäkerhet och rädsla kommer det att smitta av sig på publiken som kommer att känna sig obekväm, eftersom det sker en spegling.
Under anförandet är det viktigt att andas – det glömmer alltför många enligt Maria – och andas med magen, det stillar kroppen och sinnet. Var inte rädd för pauser. Pauser ger publiken tid för reflektion och ger en bra rytm i språket. Titta inte upp i taket eller ned i dina anteckningar, utan låt alla bli sedda. Koncentrera dig på de som ser intresserade ut, och inte på den som städar sin handväska.
Att röra sig är bra, men inte för mycket och för snabba steg, utan lätt i sidled – att röra huvudet från sida till sida håller lyssnaren vaken. Lär dig att skapa närhet, istället för distans, till dem du talar till genom ditt språk, det vill säga ”tala till bönder på bönders vis, och till de lärde på latin”. Försök också att skapa bilder av det du säger, då minns åhörarna bättre vad som sagts.
– Istället för att höja röstläget ännu mer för att få folk att lyssna, vilket vi kvinnor ofta gör, prova att sänka röstläget istället. Då jävlar ska ni se att det händer grejor!
Kvinnor har en förmåga att förminska sitt budskap samt sig själva, menar Maria Antoniou.
– Vi måste bestämma oss för om vi vill bli i första hand omtyckte eller respekterade. Det ena utesluter inte det andra, men det är viktigt att hitta balansen.
En presentation innehåller tre delar: inledning, avhandling och avslutning. De allra flesta fokuserar på det som ska avhandlas, men lämnar inledningen och avslutningen lite åt slumpen.
– Lägg mer energi på inledningen! Det är då du ska skapa nyfikenhet och väcka intresse. Och avslutningen, den är avgörande för vad åhörarna kommer att minnas om dig och vad du har sagt.
Maria Antoniou får en fråga om råd hur man på bästa vis förmedlar svåra budskap, vilket är vardag för chefer inom sjukvården.
– Även här är det spegling som gäller. Spegla människorna du ska förmedla budskapet till; i språk, kroppsspråk med mera, och försök att möta varandra.
Lena Munkhammar, läkare, affärsområdeschef, prefekt, mentor med mera: Vem talar chefen med?
– Jag är mycket nyfiken på vem var det som coachade Paul Potts, och fick denna överviktiga telefonförsäljare med dåliga tänder att ställa upp i tv-programmet Talang i Storbritannien, som han sedan vann?
Lena Munkhammar tipsar åhörarna om att inte ha en adept i längre än två år, då är risken att man blir för personliga med varandra, och ett mentorsamtal bör inte hålla på längre än i två timmar, då det efter denna tid riskerar att bli mer av pladder. Och: ta betalt!
För att bli en ännu bättre ledare kan man på den egna arbetsplatsen, på möten och dylikt, utse en ”intern mentor” på rullande schema, någon som under en period får som uppgift att alltid säga emot chefen. Också en ”intern revisor”, en kritiker som coachar dig i hur du uppfattas i ditt ledarskap, är att rekommendera.
– Genom detta har jag lärt mig mycket om mig själv, som jag inte hade velat höra – men som jag behövde höra.
Som chef kan det vara bra att ha en mentor, och det är kutym att denna är utanför den egna organisationen. Lena Munkhammar tycker inte att de mentorprogram som finns ger bra matchningar, utan tipsar om att man ska välja någon man känner till, någon man ser upp till och tror på, och helt sonika ringa upp denna. Alternativet är att fråga runt i de egna nätverken, efter tips på passande mentor.
Lena Freijid, HR-direktör vid Karolinska universitetsjukhuset: Lyssna in i framtiden – detta kommer att krävas av chefen
Lena Freijids slutsats är att vi är på rätt väg, och det som krävs av en chef idag kommer att krävas även framöver, med tyngdpunkt på: tydlighet, engagemang och återkoppling. Emma Phil, som skrivit boken: ”Att leda nästa generation”, fyller på med följande:
Tid och engagemang, återkoppling, tydliga mål, utvecklingsmöjligheter, mänsklig ledare (ingen robot), sunda värderingar, snabba belöningar samt intresse för den personliga individen.
Ann Carlsson, vd Apoteket AB: Mitt liv som chef – erfarenheter från en ledares vardag
Att möte en vägg av likformighet när man kommer in som ny chef, är inte något bra. Och likhet föder likhet, menar Ann Carlsson.
– En optimal organisation kräver mångfald, och det är ledarens uppgift att se till att denna finns och fungerar. Då är det viktigt med tydliga målbilder, för att få medarbetarna att titta och gå åt samma håll.
Ett tydligt ledarskap kräver mod, vilja och att man vill bolagets bästa, vilket kräver att man vet vad bolaget står för.
– Det är viktigt att som chef våga och vilja, vid sidan om vad man kan, avslutar Ann Carlsson.
Gunilla Jarlbro, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet: Outsider i en manlig värld – bilden av kvinnliga ledare i medierna
Var är brudarna? Frågar sig Gunilla Jarlbro, och syftar på bilden av kvinnliga ledare i medierna. En analys av 7200 tidningsartiklar från 36 tidningar visar att 30 procent är kvinnor. I utrikesnyheterna är 11 procent kvinnor. Finns brudarna i tv då? Nej, inte där heller: Mellan åren 1958 och 2003 har andelen intervjuade kvinnor i SVT:s nyhetssändningar ökat från 11 till 25 procent.
– Men som expert var det enbart 13 procent kvinnor som uttalade sig 2011–2003, och siffran har inte ökat mycket till dagens datum, detta trots att mångfald står inskrivet i public service-uppdraget, säger Gunilla Jarlbro och fortsätter:
– Journalisterna säger att de försöker få kvinnorna att ställa upp, men att det är svårt. En orsak till detta är troligen för att vi kvinnor har lärt oss att om vi ska uttala oss som experter så ska vi kunna ämnet till hundra procent. Här skiljer vi oss från män, som kan uttala sig lite om vad som helst i media. Thomas Bodström är ett bra exempel på detta.
En bidragande orsak till att det är svårare att få kvinnor att ställa upp, är också hur media granskar kvinnor.
– Det är stor skillnad att bli granskad för sitt görande, jämfört med för hur man ser ut. Och här blir kvinnorna dubbelt bestraffade, det går aldrig att göra rätt som kvinna: antingen är vi för unga eller för gamla, vi är för magra eller för feta, vi har för mycket make-up eller för lite, vi lägger ner för mycket omsorg på hur vi är klädda, eller så tycks vi inte bry oss tillräckligt om hur vi ser ut.
45 procent av journalistkåren idag består av kvinnor, men det verkar inte ha någon betydelse. Och de kvinnor som det går bäst för, är de som beter sig som männen.
– Mediernas bild av kvinnor i politiken är att den kvinna som engagerar sig i politiken är aggressiv och en dålig mor. Medan den kvinna som engagerar sig i familj och barn är en oengagerad politiker. Är man mjuk så är man en mes, och är man hård så är man en bitch. Det finns inte en sak som vi kan göra rätt!
En analys av hur partiledarna framställdes i media (Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) före valet visade att enbart 4 procent av artiklarna om Mona Sahlin, handlade om hennes visioner och politik. Efter att hon meddelat sin avgång i november 2010, hände något.
– Äntligen gjorde hon enligt medierna rätt! Och beskrivningen av henne blev över en natt till superlativ och som ledare tillskrevs hon kvaliteter som "ansvarsfull", "analytisk förmåga", "personlig närvaro", "intuitiv intelligens" och "osviklig politisk kompass".
– Detta kan också uttryckas på följande sätt: balansen var återställd. Mona Sahlin hotade inte längre den manliga hegemonin, säger Gunilla Jarlbro.
Gunilla Jarlbro avslutar med att uppmana samtliga att ta på sig genusglasögonen, för sättet att framställa kvinnan görs inte av elakhet, utan av slentrian.
– Undvik att beskriva kvinnor utifrån hur de ser ut och män enbart utifrån vad de tänker och gör, använd neutrala ord, undvik att använda ”kvinnlig” före en titel, använd titlar och för- och efternamn på alla och använd inte termen flicka när du skriver om vuxna kvinnor, avslutar Gunilla Jarlbro.
