Utmaningarna som kvarstår för dagens hiv-forskare

Jan Gerstoft, professor i klinisk virologi vid Köpenhamns universitet, var först ut av föreläsarna under nordiska kongressen om hiv och hepatit som pågår i Stockholm. Han inledde genom att berätta om de första hiv-smittade patienterna han mötte i början av 80-talet. Bland andra en homosexuell man som vid besöket var blå i större delen av munhålan. 

– Ett märkligt fenomen tyckte vi då. Men idag är vi medvetna om att aids medför en ökad risk för cancer i munhålan, däribland kapsis sarkom. Cancerformen orsakar lesioner som kan vara röda eller mer blåaktiga, säger han. 

Vid den tidpunkten var hiv ännu okänt för professionen. Men den nya sjukdomen fick allt mer uppmärksamhet i takt med att patientfallen blev fler – både i Köpenhamn samt i andra delar av världen.

De danska forskarna kunde slå fast att sjukdomen främst drabbade homosexuella män som reste mycket över världen, däribland till USA och Centralafrika.

– Vi upptäckte även att majoriteten hade signifikant lägre nivåer av CD4⁺ T-lymfocyter samt reducerad proliferation av mitogen – två fenomen som förvånade oss. Vi fann ingen förklaring till varför dessa patienter, som förövrigt verkade vara unga och friska, skulle ha ett försvagat immunförsvar. 

Viruset identifierades 1984

Till slut började läkarna ana att sjukdomen orsakades av en infektion. Misstankarna stärktes när USA började att rapporterade om liknande fall där unga homosexuella män dog i hundratal.    

– Då vandrade även tankarna mot att smittan ursprungligen kom från USA eller Centralafrika, säger Jan Gerstoft. 

Först 1984 identifierades humant immunbristvirus, hiv. Några år senare publicerade Jan Gerstofts forskargrupp en artikel i Scandinavian Journal of Immunology som presenterade tre stadier av infektionen. 

– Vi hade sett att första stadiet karaktäriserades av follikulär hyperplasi, en minskning av mantelzoner samt follikulär fragmentering. Vid stadium två sågs follikulär involution och under sista stadiet hade patienten en kraftig tillbakabildning av både folliklar och DCR (dendritic reticulum cells). 

Men trots att viruset identifierats fanns få behandlingsalternativ under 80-talet. Först 1987 kom det första verksamma läkemedlet som hade tydlig effekt på hiv-1 i in vitro-studier – foskarnet. Många patienter blev markant bättre av behandlingen, men vissa drabbades även av allvarliga biverkningar. Därför valde det aktuella läkemedelsbolaget att lägga ned fortsatta studier. 

Först 1996 kom den stora vinnaren, som Jan Gerstoft uttrycker det: cART. Via kombinerad antiretroviral terapi kunde läkarna få mängden virus-RNA att sjunka drastiskt. Läkemedlen fungerar även på flera nivåer, betonar han. 

– Det är exempelvis verksamt som PEP-behandling (Post Exposure Prophylaxis) vilket förhindrar en etablering av viruset i kroppen efter infektion. Terapin hindrar också sexuell transmission mellan partners, eller att hiv-smittan överförs från mor till barn.   

”PrEP borde bli tillgängligt för alla” 

Tack vare dagens moderna läkemedel kan virustitern reduceras till mycket låga nivåer i blodet. Därmed kan majoriteten av hiv-drabbade leva ett relativt symtomfritt liv. Men det kvarstår flera utmaningar för professionen, påpekar Jan Gerstoft.  

– Det krävs effektivare förebyggande åtgärder. Dessutom tycker jag att PrEP (Pre-exposure prophylaxis) borde bli tillgängligt för samtliga inom sjukvården. Det är också den generella uppfattningen som råder i Danmark. 

Jan Gerstoft anser även att dagens forskare måste få fram ett botemedel mot sjukdomen. Dock tror han att lösningen på hiv-epidemin ligger i ett profylaktiskt vaccin.

– Jag vill se ett förebyggande vaccin mot hiv-1. Det är främst här som framtidens forskningsresurser bör läggas.