Sven Brittons kolumn: Malariaminnen

Kanske har det undgått många att malariainfektionen nu är på tillbakagång överallt i världen, inte minst på den värst drabbade kontinenten Afrika. Att denna goda nyhet inte blivit mer uppmärksammad har säkert flera orsaker. En är väl ovanan att skriva något positivt om Afrika. Det skall ju vara den kontinent där vi tryggt kan slå oss till ro med att åtminstone där, är allt mycket värre än här. En annan orsak kan kanske vara att de forskare som sysslar med malaria och i synnerhet då med ett vaccin mot sjukdomen (som ännu inte finns), vill tona ner framgångarna av rädsla för att forskningsanslagen då skall frysa inne, att frågan redan skall anses löst.

Anledningen till framgångarna är något så enkelt som att barn i dessa länder i stor och ökande omfattning sover under sängnät, vilket gör att den nattetid verkande anophelesmyggan inte kommer åt att sticka dem. Svår malaria är ju i första hand en barnsjukdom. Ett andra skäl är att den mångtusenåriga kinesiska örtmedicinen Artesunat äntligen nått övriga kontinenter, vilket gjort behandlingen av manifest malaria enkel, billig och effektiv. Detta ser ut att bli en av medicinens verkligt stora landvinningar, väl värd flera nobelpris. Ett av dessa skulle kanske postumt gå till MaoTseTung, för det var han som satte tusen kinesiska vetenskapsmän på att leta upp ett botemedel mot malaria och vad vi så framgångsrikt använder idag är vad som kom ut av detta mammutexperiment.

Från hemmafronten kan jag vittna om några andra, inte lika revolutionerande iakttagelser. Jag skriver ofta ut profylaktiska antimalariamedel till människor som skall resa till länder där malaria förekommer. Det finns i princip två sådana medel. Ett där man tar en tablett i veckan och ett där man tar en tablett om dagen. Det senare är, speciellt om man skall vara borta länge, mångfalt dyrare. Bägge har biverkningar i likhet med alla läkemedel. Den billigare varianten kan ge sömnsvårigheter med mardrömmar och nedstämdhet och den dyrare magtarmproblem och leverpåverkan, bägge i stora internationella studier kanske hos några procent av användarna

Men Sverige är unikt som i så många andra sammanhang. Jag har kunnat konstatera att, i alla fall hos de många som reser i tjänsten och inte behöver betala medicinen själva, är de förmodade biverkningarna med det billigare läkemedlet närmare 100 procent. De vill alltså ha det dyrare alternativet. Afrikaner, som skall på återbesök i hemlandet (och betalar själva) väljer alltid det billigare alternativet och rapporterar sällan eller aldrig några biverkningar. Förklara det den som kan.

Någon gång har jag försökt övertyga tvivlarna att ändå ta det billigare alternativet med argumentet att mardrömmar är väl inget att vara rädd för. Det är ju de som är sanna – och inte de rosenröda som man sover sött på – eftersom livet är ett helvete. Ingen har blivit övertygad hittills.