Mångfalldets förbannelse

För mycket data kan dölja det viktiga.

Typexemplen för detta är de elektroniska medicinlistorna, där man med enkelhet lägger in var enda liten Magnecyltablett på akutmottagningen. Där kan sedan tidigare finnas ett stort antal blodtryckssänkande och hjärtstärkande mediciner, lipidsänkare, lungmediciner, medel mot förstoppning, sömntabletter och glaukom, förebyggande mot blodpropp, och så vidare. Det är inte ovanligt att det finns 20-30 mediciner angivna, även om patienten bara använder ett fåtal av dem eftersom läkemedelsbyten inte lett till att läkemedelslistan sanerats från de utsatta.

När sedan patienten kommer till akutmottagningen sätts det dropp – oftast olika vilket ger flera nya ordinationsrader – ges smärtstillande, antibiotika etc. På många sjukhus anser man att även perorala näringslösningar skall skrivas in (köttbullar och potatis behöver ologiskt nog ännu inte skrivas dit). Efter några dagars sjukhusvård kan raderna i medicinlistan uppgå till 30-40, vilket är ett direkt patientsäkerhetsproblem. Ingen normal kirurg har tid att gå igenom dessa medicinlistor dagligen, vilket innebär att patienterna riskerar att få mediciner som inte längre är aktuella respektive att felaktiga doseringar och styrkor kvarstår dag efter dag. Acceptera aldrig att en patient läggs in på sjukhus eller skrivs ut från sjukhus med en lista över läkemedel som inte är helt uppdaterad! Det kan tyckas tröstlöst för en kirurg att lägga ner tid och kraft på detta, men ur patientsäkerhetssynvinkel är det nödvändigt.

Det borde delas ut hederspriser eller löneförhöjningar till de som sanerar elektroniska läkemedelslistor.

Samma problematik gäller avseende långa remisser och långa journalanteckningar. Det är naturligtvis viktigt att det i en remiss skrivs allt som behövs för att remissmottagaren skall kunna prioritera remissen och förstå själva frågan (själva bedömningen av patienten kan ju sedan baseras på ytterligare uppgifter som skaffas på annat sätt) – men ju mer som står där, desto längre tid tar det och om det går till överdrift är det en reell risk att något viktigt försvinner bland alla orden.

Det kan tyckas rimligt att varje läkarutbildad skall ha hjärnkapacitet nog att läsa igenom en remiss, men hjärnforskarna har klarlagt att hjärnans kapacitet är tydligt begränsad. Det innebär att om remissbedömningen är en av flera olika aktiviteter samtidigt – exempelvis skall en remissmottagare också hålla i huvudet aktuellt status för några patienter, vilka mediciner de har fått och skall få, vilka patienter och anhöriga som skall pratas med etc – och dessvärre är det sällan som en jourhavande enbart har en enda uppgift att koncentrera sig på.

Skriv därför relevanta remissuppgifter; vare sig för mycket eller för lite!

Dagens elektroniska journaler kan bli hur omfångsrika som helst, och det är i den tidspressade verkligheten nödvändigt att se till att bara det som är viktigt skrivs in. Det är inte bara den dikterande kirurgen och sekreteraren som förbrukar tid utan också – och framför allt – läsaren som riskerar att gå vilse bland allt det skrivna. Även sedan man låtit datorn sålla på rubriknivå kan det bli mycket att läsa igenom.

På akutmottagningen är det kanske extra viktigt att man använder de tillgängliga journaluppgifterna när det kommer in en patient med oklar sjukdom och kanske viss oförmåga att redovisa vad som är orsaken till läkarbesöket och då kan man inte ägna alltför mycket tid åt att sitta och läsa journaler för att veta vad som hänt tidigare.

Alltså: skriv det som behövs – men inte mer!