Kräkning och feber utan adressat

Exempel på det är sjukdomar i matstrupe, magsäck, gallvägar, bukspottkörtel, tolvfingertarm, tunntarm, blindtarm, tjocktarm och så vidare – alla kan ge kräkningar, vilket innebär att en uppgift om att patienten har kräkts knappast leder diagnostiken framåt, och egentligen inte heller anger sjukdomens svårighetsgrad. Därför måste man precisera ytterligare vad man menar:

På motsvarande sätt så är feber ett alltför oprecist ord för att bara använda som ”finns” eller ”finns inte.” Feber är ett gott tecken och signalerar att patienten har reagerat normalt på infektionen. Det är undertemperatur, liksom leukopeni, som är farligt. En överreaktion på 40 grader eller mer talar dock för en situation där kroppen har bristande kontroll. Vid exempelvis misstänkt appendicit kan hög feber som ett tidigt symptom nästan säkert avskriva diagnosen – snabbt stigande

feber tyder på viros. Det typiska vid appendicitfeber är att den vid första mätningen är knappt märkbart förhöjd, när patienten har blivit allmänpåverkad kan den påvisas mellan 38 och 39 grader C och först om patienten får en allmän peritonit och blir septisk kan man förvänta sig febertoppar på över 40oC, men då har patienten också andra sepsistecken. Anmärkningsvärt nog behöver patienter med appendicitabscess inte har så hög feber, ibland kan den ligga strax under 38 grader för att sedan bli mycket hög om abscessen spricker. Slutligen, en appendicit i läkningsfas får vanligen en normalisering av temperaturen långt innan CRP har blivit normalt.