Empati på akutmottagningen

Empati betecknar förmågan att ha medvetande om andra personers känslor och är nära besläktat med inlevelse och medkänsla. Ordet har blivit lite av ett ”pop-ord” som används i alla möjliga sammanhang och som ett positivt ord som det alltid är politiskt korrekt att säga ”ja” till. Att hävda att man inte skall möta sina medarbetare, patienter eller patienternas anhöriga med empati går helt enkelt att framföra, vilket innebär att ordet i sig förlorat sin skärpa (det gör alla ord där det bara finns ett val att göra, som i ett kubanskt val).

Det kan därför vara på sin plats att diskutera ordets innebörd med utgångspunkt från den unge kirurgen på akutmottagningen. Hit kommer det huvudsakligen personer som mitt i sin vardag blivit utsatt för skada eller sjukdom som de inte räknat med. För de allra flesta är det gräsligt opraktiskt eftersom det ändrar deras dagsordning, och för en del är det med stor oro de kommer: Är det något farligt? Måste jag opereras? Är det cancer? … Att då ”tycka synd om” patienten är långt ifrån att vara empatisk; syndomtyckande kan till och med vara att göra det sämre för patienten. Lyssna på patienten för att höra patientens berättelse om sjukdomen, inte för att hålla med.

Utgångspunkten för ett empatisk förhållningssätt är istället att se varför patienten kommit till sjukhuset och se det som starten för vad kirurgen skall göra respektive förhålla sig. Den skadade eller sjuke kommer inte för att få medlidande eller för att någon skall säga ”stackas dig” på något sofistikerat sätt – utan för att få hjälp. Det viktigaste är därför att på snabbaste och bästa sätt ta reda på hur man kan diagnostisera sjukdomen eller skadan. Ingen inlevelse i patientens ängslan och oro går upp mot en korrekt professionell handläggning.

Empati kan aldrig ersätta ett professionellt förhållningssätt, men bör vara en del av det

Observera att ett hövligt, vänligt och trevligt uppträdande av kirurgen på akutmottagningen mot patienter och anhöriga inte innebär att man uppträtt empatiskt; snarare är det ett uttryck för att man förstått att den som gör ett korrekt intryck på patienter och anhöriga snabbare kan vinna dem som medarbetare och därför gör livet enklare för alla. Den som däremot kommer på kant med patienten eller de anhöriga i början kommer att få ägna mycket mer tid och kraft för att få samma slutresultat som den hövlige och ononchalante.

Under tiden som planen för diagnostik och terapi växer fram börjar man registrera hur patienten reagerar på de ord man väljer och det kroppsspråk man använder och tvärt om: vilka ord och vilket kroppsspråk använder patienten? Om man då har en sensitivitet för dessa mer subtila signaler kan man ofta sätta sig in i hur patienten tänker och känner. Då kan den empatiska förmågan finna en bas. Empati handlar nämligen om en mental förmåga att förstå och känna med andra, oavsett om man håller med exempelvis sin patient eller inte.

Det kan finnas en potentiell konflikt mellan empati och professionell handlingssätt ibland och då gäller det att också förstå sitt eget handlingssätts bevekelsegrunder. Inte sällan kommer man exempelvis vid övre buksmärta eller misstanke om magsäcksblödning att föreslå gastroskopi och kan då råka ut för att patienten på allvar säger ”aldrig i livet, hellre dör jag!” Visserligen kanske de inte menar att de hellre dör än att de gör gastroskopin, men de menar säkert att de inte vill eller vågar genomgå gastroskopi.

Den med stor empatisk förmåga kan oftast lösa ett dylikt problem (avstå eftersom det inte var alldeles nödvändigt, övertala patienten om det trots allt var nödvändigt eller söva patienten med de risker det innebär om det inte går på annat sätt). Har man inlevelseförmåga att sätta sig in i patients situation och kan då förstå var knutarna finns och då hitta möjligheter att lösa upp dem. Empati innebär dessutom att man försöker att lösa upp problemen; det är oempati och lathet att säga ”nej, patienten ville inte, och då får det bli så.”