Du eller ni på akutmottagningen

Man ifrågasatte inte läkarens eller sjuksköterskans beslut

Sjuksköterskan var emellertid också en mycket högrankad person, och en person man lydde (det kan tyckas konstigt för den som gått igenom dagens svenska skola, men på den tiden var det fullständigt naturligt att man lydde överheten, och sjuksköterskan tillhörde definitivt också överheten). Det var extremt ovanligt att någon ifrågasatte läkarens eller sköterskans utsagor och beslut.

Tilltalet från doktorns sida (som ju i princip alltid var manlig) var till ”enklare folk” efternamnet (ytterst sällan förnamnet) och till högre ståndspersoner titeln och efternamnet eller möjligen ”bror” om de nyligen druckit punsch tillsammans. Kvinnliga patienter tilltalades ofta med makens yrke med tillägget ”-innan” (exempelvis prostinnan och doktorinnan). Denna tid är sedan länge förbi och sedan dess har pendeln hunnit svänga åt båda hållen.

Mest känd för denna diskussion är Bror Rexed, som var professor i anatomi i Uppsala universitet och som blev generaldirektör för Medicinalstyrelsen 1967. Han var då initiativtagare till du-reformen. Idag kan detta tyckas som en banalitet, men vid den tidspunkten var det en stor händelse som uppmärksammades av alla massmedia och blev diskuterat i hela Sverige: ”Kalla mig Bror”. Rexeds du-reform var emellertid avsedd i första hand för medarbetare och underlydande, och mindre för patienter. Under de kommande åren med ”68ornas revolution” spred sig du-andet på många ställen till att inkludera även patienterna.

Idag finns det i sjukvårdssammanhang inte längre rum för något klasstänkande och umgängestonen bestäms i hög grad av TV-soffornas språkbruk. Som ung person är det idag mycket naturligt att säga du till de flesta man möter, till skillnad från exempelvis i Tyskland och Schweiz. I Tyskland tilltalar man mycket sällan en kollega med förnamnet och i operationsrummet är det naturligt att operatören vänder sig till den assisterande kollega och säger: ”Kan herr doktorn räcka mig peangen!” Det skulle i Tyskland ses som mycket ofint av en patient att dua läkaren och lika omöjligt för läkaren att dua patienten.

Lösningen på hur man bör göra i Sverige på Akutmottagningen idag är både enkel och svår: man får känna sig för. Det är rekommendabelt att alltid presentera sig med för- och efternamn, och om det skulle råda någon som helst tveksamhet kan man säga sitt yrke (kirurg, läkare eller dylikt) – detta är rimligt även om man har en väl synlig namnskylt på sig. Därefter får man värdera situationen och försöka sätta sig in i patientens situation. 

Patienten kommer för att träffa en expert, inte en ”kompis”

Patienten kommer aldrig för att träffa en ”kompis” utan kommer för att träffa en ”expert” på det akuta sjukdomstillståndet eller skadan. Det är inte fel att hålla en kamratlig ton med patienten, men om man är rimligt sensitiv i sitt samtal kan man ganska snart uppfatta hur patienten ser på relationen. Ofta kommer en 18-årig att dua en ung läkare, och då är det rimligt att dua tillbaka. Däremot kan exempelvis en del äldre personer – ”av den gamla stammen” – ha svårt att känna fullt förtroende för en ung läkare som duar dem. 

Omvänt gäller att flertalet patienter kan tolerera både duande och niande om de känner att de blir behandlade av en kompetent personer som anstränger sig för att lösa deras aktuella problem. Förtroende är en viktig del av både diagnostik och terapi, och ingen akutsökande patient vill bli mottagen av en läkare som han eller hon inte känner förtroende för. Men, även om patienten tilltalas med Du får den aldrig omtalas i journalen med förnamn, och förnamn bör heller inte användas vid rapporteringen mellan arbetslag.