Blodprovstagning på akutmottagningen

Men … det innebär inte att man skall ta blod- och urinproverna man kan. I synnerhet inte vid akuta sjukdomar.

Tag bara de blodprover som är av värde för den enskilda patienten

Det finns tre synnerliga skäl för att man inte skall ta onödiga prover:

1. Varje prov kostar pengar och tar personalens tid i onödan – resurser som kunde användas bättre
2. Ju fler prover som tas, desto större är risken att ”viktiga” provsvar försvinner bland de ”oviktiga” (våra hjärnor har dessvärre också kvantitativa begränsningar)
3. Ju fler prover man tar, desto större är sannolikheten att man hittar något patologiskt värde som inte har med den aktuella sjukdomen att göra men som inte kan ignoreras.

När man definierar referensvärden användes ju friska personer (ju fler desto bättre), exempelvis blodgivare, vilkas blodprovsvärden vanligen grupperar sig som en Gauss-kurva. Från denna kurva tar man bort de högsta 2,5 procenten och de lägsta 2,5 procenten och kallar det däremellan ”referensvärdet”, vilket då är ett statistiskt sannolikhetsintervall för en frisk patientpopulation. Men … av dessa friska har var tjugonde frisk patient ett värde utanför referensvärdet. I förlängningen innebär det att man måste förutsätta att var tjugonde prov hos en frisk människa faller utanför normalgränserna, och i flertalet fall är dessa ”falska” i den meningen att de inte tyder på någon sjukdom utan är ett felmätningsvärde eller ett ”personlighetsdrag” hos just den patienten. Problemet är emellertid att man inte kan veta det när man träffar patienten för första gången på akutmottagningen. Det medför i sin tur att man måste följa upp varje patologiskt svar, kanske ta om det när patienten inte är akut sjuk eller utreda vidare. Sammantaget skall man därför undvika att ta akuta blodprover om man inte klart kan definiera vilka åtgärder man tänker vidta om provet är normalt respektive onormalt.

Det finns ett värde i att ha standardpaket av prover på akutmottagningen (”blodstatus”, ”elektrolytstatus”, ”leverstatus” etc) eftersom de kan tas i väntan på att annat skall ske, men det innebär att många, många prover tas fullständigt i onödan. I runda tal vågar man påstå att mer än 90 procent av proverna i grunden är av inget eller mycket ringa värde.

På akutmottagningen är den vanligaste frågeställningen om det finns någon inflammation av betydelse. Det brukar bedömas laboratoriemässigt genom att man mäter LPK och CRP. Antalet vita blodkroppar stiger mycket snabbt vid inflammation, men är å andra sidan helt ospecifikt och stiger också vid fysisk och psykisk stress, trauma etc. Värdet kan också normaliseras medan inflammationen fortgår. Avseende CRP tar det åtminstone några timmar innan man kan se förhöjda värden, och maximala värden ser man först efter cirka två dygn. CRP är å andra sidan specifikt för inflammation (OBS inte bara för infektion). CRP är viktigt i synnerhet vid svar som ligger inom referensvärdena – om provtagningen sker efter mer än 12 timmar efter symptomdebut är det då osannolikt att det föreligger en inflammatorisk process som kräver behandling. För äldre patienter kan man kallade CRP för en ”modern form av sänka” för att de skall förstå vad man talar om. Om man misstänker att en inflammation har stått under längre tid kan man dessutom bestämma S-albumin. Ett sänkt albuminvärde talar antingen för minskad produktion av albumin eller ökade förluster, vilka båda ses vid inflammationer som har stått en något längre tid – vid akut sjukdom skall provet inte tas.