Återkommande patienter

Förhoppningsvis kan mottagningen antingen lösa patientens akuta problem eller slussa patienten vidare inom sjukvårdssystemet till den instans som är bättre lämpad – akutmottagningen skall således antingen vara en sorteringsstation där de svåraste patienterna väljs ut för sluten vård eller ge den sjukvård som krävs för att patienten skall bli tillräckligt bra för öppenvård (eller åtminstone att en utredning sätts igång). Akutmottagningens ideal är således ”engångspatienten.”

Emellertid finns det två grupper av patienter som är ”recidiverande” och som man bör ägna sig särskilt åt på akutmottagningen:

• patienter som ständigt återkommer och återkommer med nya symptom och till olika discipliner
• akut sjuka patienter som blivit hemsända nyligen

Den första gruppen – patienter som återkommer för ”än det ena, än det andra” – kommer åtminstone någon gång också till kirurgens akutsektion. Det står oftast mycket tidigt klart för en mer erfaren kirurg att denna patient har problem av den arten som aldrig kan lösas med kirurgi och oftast inte med någon annan lättillgänglig terapi på akutmottagningen heller. Någon enstaka av dessa patienter har verkligen olika, nya symptom och måste värderas för nya sjudomar, men det flesta har uppenbart en bakomliggande psykosomatik eller psykiatrisk diagnos som för dem upprepat till läkare (det är en svårbehandlad grupp som sällan tycker att de blivit färdigbehandlade). Många kirurger tycker att patientgruppen inte hör hemma på akutmottagningen – vilket sannolikt är en rätt bedömning – men den inställningen hjälper knappast vare sig patienten eller sjukvårdsorganisationen och hindrar inte patienten att komma tillbaka ytterligare flera gånger.

En del av dessa patienter ägnar en mycket stor del av sitt liv åt ett evigt letande efter någon läkare som kan förklara deras diffusa men besvärande symptom och ge dem någon behandling som kan hjälpa. Detta kräver oftast en ordentlig utredning, men det kräver inte 3, 5 eller 8 utredningar. Denna typ av patienter skall därför ha en patientansvarig läkare.

Den andra gruppen kräver ett helt annat tänkande. Det rör sig om patienter som söker för exempelvis ont i magen och som man trots adekvat anamnes- och statustagande, och oftast enklare blodprover, inte kan fastställa någon diagnos och inte heller finner tecken på att de har någon allvarligare sjukdom över huvud taget. Om någon ur denna grupp kommer tillbaka inom ett eller annat dygn med samma buksymptom visar det sig empiriskt att de nästan alltid har någon sjukdom som behöver behandlas. Oftast rör det sig om missade appendiciter eller kolecystiter, men det kan också röra sig om uppseglande ileus eller tidigare odiagnosticerad cancer. Inom sjukvården har oftast läkaren ”rätt”, men just i denna grupp av återsökande patienter är det påtagligt ofta som patienten haft mera rätt än kirurgen (patienterna har kanske inte kunnat ställa rätt diagnos, men det har förstått att ”det är nå’t som inte är riktigt”). 

Denna empiriska kunskap medför att man skall vara mycket generös med vidare utredning och eventuellt inläggning avseende dessa patienter.

Akutpatienter som hemsänts eftersom man inte hittat några tecken på behandlingskrävande sjukdom men som kommer tillbaka för samma symptom - var vaksam, detta kräver sannolikt behandling.