Appendicitiska ledtrådar

I de allra flesta fallen ges diagnosen av enkel anamnes och statustagning, och många patienter själva respektive patientmottagaren i luckan på akutmottagningen kan ställa diagnosen i en ganska stor andel av fallen. Men … i vissa fall är det svårt att ställa diagnosen och i ett fåtal missas den även av erfarna kirurger sedan de gjort alla de diagnosförsök som kan anses rimliga.

Problemen är i första hand att det inte finns en anamnesuppgift eller ett tecken som helt entydigt pekar ut sjukdomen, utan det är sammanvägningen av laboratorieprover, anamnes och undersökningsfynd som blir avgörande. Ju mer systematiskt man tänker – eventuellt genom användande av ett scoringsystem – desto sannolikare är det att man når till rätt diagnos.

Diagnosen appendicit ställs genom en sammanvägning av anamnes och undersökningsfynd

Emellertid finns det vissa ledtrådar till diagnosen som förtjänar särskild uppmärksamhet:

Ålder: akut appendicit är en typisk ungdomssjukdom. Det innebär att en stor majoritet av alla patienter med akut appendicit är mellan 15 och 25 år, och bland de unga män som söker för akut buksmärta på akutmottagningen har upp till var fjärde akut appendicit (unga kvinnors bild grumlas något av gynekologiska åkommor i samma ålder). Bland riktigt små barn är appendicit en direkt ovanlig sjukdom, och bland äldre människor är det också ovanligare än exempelvis tidigare inte diagnosticerad malignitet, divertikulit och gallstensutlösta sjukdomar. Det är visserligen inte omöjligt att ett litet barn eller en gammal människa har akut blindtarmsinflammation, men man skall sällan ha den som den första differentialdiagnosen.

Duration: akut appendicit är en akut sjukdom. Det innebär att patienten ibland kommer inom några timmar till akutmottagningen, oftast inom 12 timmar och nästan alltid inom 24 timmar. Om patienten söker först efter 2-3 dagar eller mer är det osannolikt att det verkligen rör sig om appendicit – skulle det mot all förmodan vara en appendicit är det sannolikt att den aningen redan är i läkningsfas eller har bildat en abscess. En patient som söker på akutmottagningen med många dagars eller veckors smärta ned till höger i buken har inte akut appendicit.

Anorexi: så gott som alla patienter med allvarlig akut buksjukdom känner sig inte hungriga, undviker att äta och mår kanske till och med illa eller kräks. Den statistiskt sett vanligaste differentialdiagnosen – NSAP, non-specific abdominal pain – skiljer sig därvidlag något: de patienterna kan ofta tänka sig äta en bit pizza eller en färsk hamburgare. Det innebär att avsaknad av anorexi (grekiska för” ovilja att äta”) talar mot akut appendicit.

Gradvis utveckling: akut appendicit ger i de mest typiska fallen först en dov obehagskänsla runt naveln varefter de lokala appendicittecknen i höger fossa iliaca tar över. Allt eftersom peritoniten blir värre ökar patientens smärta och andra symptom. Det innebär att om symptomen inte förvärras eller kanske till och med avtar i intensitet så är det ett tecken på att patienten inte har appendicit eller att det rör sig om en appendicit som håller på att läka ut av sig själv. Leta därefter på tecken på gradvis försämring som ett tecken på behandlings-krävande akut appendicit.

Grad av allmänpåverkan: en akut appendicit börjar som en lokal sjukdom men ger efterhand en gradvis påverkan på hela kroppen. Patienter som känner sig friska – sällan appendicit!