Därför drabbas fler afroamerikaner av svåra njursjukdomar

Ett trettiotal besökare hade samlats i Doniach Hall på fredagsmorgonen för att lyssna till en föreläsning om njursjukdomar under EASD-kongressen. Bakom podiet stod Jeffrey Kopp, M.D och chef för Kidney Diasease Branch vid National Institute of Diabetes and Digestive and Kidney Disease, NIH, USA.
Fokus låg på proteinet APOL1 (apolipoprotein L1) och dess drivande roll vid njurskador.

APOL1 återfinns bland annat i kärlens endotel, lever, hjärta, podocyter, arteriella celler samt i proximala tubuli. Höga nivåer av proteinet inducerar autofagi och dess funktion anses viktig i att upprätthålla cellulär homeostas i exempelvis njuren.

Den särskilda genen som kodar för APOL1 hittas på kromosom 22. I dag har man identifierat genetiska varianter av genen, till följd av missense-mutationer, som ger upphov till två särskilda riskalleler: G1 och G2. 

– Vår hypotes är att genvarianterna ökar risken för njursjukdom. Individer som är bärare av båda allelerna insjuknar vid yngre ålder och utvecklar även sjukdomen snabbare, säger Jeffrey Kopp. 

Isoformer av APOL1 är betydligt vanligare hos individer med afrikanskt ursprung. Närmare 12 procent av dagens afroamerikaner tros bära på riskallelerna. 

– Det kan förklara varför dessa afroamerikaner, som inte är diabetiker, har en ökad risk för njursjukdom. Men afroamerikaner som endast bär den ena varianten anses ha samma risk för terminal njursjukdom som ljushyade personer, säger han.

Behövs fler kliniska studier 

Det finns flera bidragande sjukdomsorsaker till terminal njursjukdom. Några centrala är nefrotiskt syndrom, diabetes, hypertoni och glomerulonefrit (FSGS, focal segmental golmerulosclerosis). 

Studier har visat att afroamerikaner med dubbel uppsättning av APOL1:s riskalleler har en fyraprocentig risk att utveckla FSGS någon gång i livet. Dessutom startar sjukdomen vid yngre åldrar, i jämförelse med andra patienter. Närmare 70 procent av dem som bär båda riskallelerna insjuknar någon gång mellan 15 och 39 år, medan motsvarande siffra är 42 procent för individer med endast en allel, eller ingen alls. 

– Vi vet också att varianterna av APOL1 innebär en fördubblad risk att utveckla hiv-associerad nefropati (HIVAN) hos dem som bär på humant immunbristvirus och inte får antiviral behandling. 

Dagens kunskap om isoformerna av APOL1 är viktig ur behandlingssyfte, menar Jeffrey Kopp. 

– Nu vet vi att individer med dessa genvarianter har en ökad risk för njursjukdom, vilket påverkar val av terapi samt när man ska börja screena för sjukdomen. 

Han påpekar dock att det behövs mer forskning inom området, däribland fler kliniska studier. 

– Exempelvis vill vi veta om genetiska tester av afroamerikaner är av betydelse, samt om det går att identifiera sjukdomen i ett tidigare skede ifall vi screenar yngre personer som är bärare av båda riskallelerna.