Mat för god hälsa – vilka kostråd bör vi ge våra patienter?

Det vetenskapliga underlaget för råd om mat och dryck diskuterades vid en av de många programpunkterna på Medicinska riksstämman. Få studier visar sig vid närmare genomgång ha stark evidens.

Det är inte lätt att veta om det är den mat vi äter i dag eller den vi åt för 10, 25 eller 40 år sedan som spelar störst roll för vilka sjukdomar vi drabbas av eller hur länge vi lever. Och när vi knappt kommer ihåg vad vi hade till middag i går, hur ska vi då kunna redogöra för vad vi åt för fem år sedan? Dessutom är det, som SBU:s direktör Måns Rosén inledningsvis konstaterade, svårt att få folk att äta det de inte tycker om hur nyttigt det än månde vara.

De senaste nordiska näringsrekommendationerna skiljer sig inte särskilt mycket från dem som gavs ut 2004. Grunden för de gamla rekommendationerna har i de flesta fall till och med stärkts av det stora antal vetenskapliga studier som publicerats under de åtta år som gått sedan förra utgåvan.

En del förändringar har gjorts:

+ Energifördelningen har blivit mer flexibel. Det totala fettintaget rekommenderas nu vara 25–40 procent av energiintaget (E%) från tidigare 25–35 E%. Det beror på att utrymmet för enkelomättat fett, som finns i bland annat olivolja, rapsolja och nötter, har ökats.

+ För kolhydrater ändras rekommendationen från 50–60 E% till 45–60 E%.

+ Det rekommenderade intaget av vitamin D och selen har ökats.

Fortfarande kvarstår rekommendationerna att äta mer grönsaker, baljväxter, frukt och bär, fisk och skaldjur samt nötter och frön, att byta ut vitt mjöl mot fullkorn, smör mot vegetabiliska oljor, feta mejeriprodukter mot magra och att begränsa intaget av rött kött, charkprodukter, salt, alkohol och livsmedel med tillsatt socker.

SBU gav 2010 ut Mat vid diabetes (rapport nr 201). 2013 kom Mat vid fetma (rapport nr 218). Projektledare var i båda fallen docent Jonas Lindblom, nu vid TLV.

Slutsatserna i skriften om fetma gäller för dem med ett BMI≥30 eller ett midjemått ≥102 cm för män och ≥88 cm för kvinnor.

Strikt eller måttlig lågkolhydratkost visar sig vara mer effektivt än lågfettkost för viktnedgång på kort sikt. Värdena på blodfetter och glukos förbättras också. På längre sikt går många upp i vikt igen, kanske för att följsamheten till kosten minskar över tid. På lång sikt (över sex månader) finns det ingen skillnad i viktnedgång mellan strikt och måttlig lågkolhydratkost, lågfettkost, högproteinkost, medelhavskost, kost med lågt glykemiskt index eller kost med hög andel enkelomättade fetter.

Många förvånas säkert av att ett högt intag av mejeriprodukter, i första hand mjölk, konstateras kunna leda till viktnedgång, minskat midjeomfång och minskat kroppsfett i kombination med en energirestriktiv kost. Mindre förvånande är att detsamma gäller ett minskat intag av söta drycker.

Risken för att insjukna i typ 2-diabetes ökar kraftigt för personer med fetma. Men risken är lägre hos dem som dricker måttliga mängder alkohol och hos dem som dricker mycket kaffe. Ett måttligt intag av alkohol tycks inte påverka vikten jämfört med inget eller mycket litet intag. Skyddande effekt av alkohol syns i olika studier för ett 20-tal sjukdomar, däribland Alzheimer och, absurt nog, även levercirros.

Men att ge råd om att dricka alkohol för att förbättra hälsan är inte självklart enkelt. Eller som professor emeritus Kjell Asplund formulerar saken:

– Det är ett svårhanterat budskap utåt.

Professor Sven Andréasson vid Beroendecentrum, KI, tycker inte att det finns skäl att råda icke-konsumenter att börja dricka. Han anser till och med att det är äventyrligt att rekommendera alkohol eftersom de gynnsamma effekterna bara beräknas utgöra 3 procent av de skadliga och för att 10–20 procent utvecklar ett beroende.

– Ju bättre studierna är desto mindre skyddande effekt visar sig alkohol ha.